Badkrukan som försvann och spårekvationer

Visste ni att Lira är en biff? Jag tycker att hennes nome-sele börjat sitta lite tight, så jag åkte till djuraffären med henne för att se ifall de höll med ( = säljmöjlighet för dem). Efter lite protester från löp-Lira, som inte ville att någon främmande skulle pyssla med hennes bakdel, provades hennes sele och en storlek större. Jag fick medhåll i att Liras sele är lite tight runt halsen, men den större selen var i stället för lång i ryggen! Deras rekommendation var att fortsätta med befintlig sele. Lira har alltså för bred bringa och för kort kropp! Rena amstaffen;-) Jag hade beskrivit henne tvärtom, lång rygg och spetig fram. De måste vara riktiga tunnisar, de där draghundarna.

Lira utnyttjade selen till max när vi återvände till det spår jag lagt ut innan affärsbesöket. Eftersom vi anmält till en appell med stor risk för lägdspår (varför???) ville jag prova ett appellspår på lägda. Överladdad hund + 10 m lina + lägda =, om det hade varit en tävling, snudd på nollan. Snabbt, slagigt, och ett tappt där Lira ville spåra vidare upp på trottoaren i stället för att fullfölja sitt spår.. Ångrade min förhastade anmälan… Vilken av termerna överladdad hund, 10 m lina, eller lägda går att ändra? Svaret på ekvationen blir ”lägre klass”, då blir det överladdad hund, kort lina, och skog. En klok vän föreslog att jag skulle anmäla till en av de klubbar som kör appellen i skog, och hon har så rätt, men det är lite för sent nu… Här handlar det om att överleva appellen;-) Nåja, en månad senare är skogslänen igång också…

Några dagar senare gjorde vi om försöket, naturligtvis lyckades jag pricka in dagen med halv storm. Det fladdrade ordentligt i kalufsen när jag gick spåret! Medan spåret låg tog vi en timmes promenad, som inleddes med fem minuters tokrusande av Spårhunden, som minsann visste vad jag pysslat med. Till slut gav hon i alla fall upp.

När det väl var dags för spåret fuskade jag och använde koppel i stället för lina. Koppel är bra för då hinner hon inte få upp lika hög fart… Spårhunden skötte sig efter förhållandena ganska bra. Nosen lågt, lite slagigt men hyfsat i kärnan. När hon fick som mest motvind föll hon ur vind (labradrorer ska väl falla i vind??) och spårade till vänster om spåret. Plötsligt gjorde hon helt om och spårade tillbaka samma väg som vi kommit, med låg näsa och fullt drag i linan – och en ganska fundersam matte som motvikt. När vi kom till föregående vinkel (efter typ 50 m) gjorde hon helt om igen och spårade på åt rätt håll, fortfarande vänster om spåret. Mycket nöjd hund hittade så småningom slutapporten. Lira gillar slutapporten. Den smakar mycket gott. Jag har lite ont om pinnar så jag byter lite snabbt mot godis i stället…

Ute på en promenad i helgen stannade plötsligt Lira och stirrade beundrande på en pinne som guppade förföriskt i Måsån. April, djupt, kallt smältvatten som strömmar forsliknande i bäcken – risken att badkrukan skulle hoppa i kändes minimal. Naturligtvis hoppade hon i. Såg aningens förvånad ut när hon sveptes med av strömmen, men hon är duktig på att simma så hon simmade så fint fram till den fina pinnen. Som hon ratade och simmade iland... Såg till att hålla henne i rörelse och frotterade henne så fort vi kom hem, men dagen efter hängde ändå svansen ledset rätt ned:-( Som tur är har hon inte särskilt ont, utan verkar mer fundersam över varför svansen inte beter sig som vanligt. En vetekudde över svansen uppskattades i alla fall mycket, och förhoppningsvis är snart svansen lika glad som resten av ’Dåren!

Glad 'Dåre. Oj vad tunn svans hon hade för ett år sedan, den har också biffat till sig:-)