En dag med en retriever

Vinterns blåsigaste dag halkade jag och Lira iväg till en parkering för att testa av läggande under gång. Lira hade tillfälligtvis glömt bort momentet fullständigt... Träna träna. På plussidan var att hon gjorde en bra linförighet och höll koncentration och position under ett helt program.

Därefter gick vi bort till Hägglundsparkeringen för att lägga lite hårda spår. Med facit i hand borde jag kanske valt en annan parkering... Det var rätt mycket folk som använde parkeringen som vandringsled... Lira visade viss orutin men stor entusiasm. Men framförallt visade hon på en enastående koncentrationsförmåga. När jag lagt det andra spåret kom det en boxer med ägare, och traskade typ en meter bredvid spåret. Lira bevärdigade inte boxern med en blick utan dök på spåret i stället. Hon hade heller inga problem med att skilja mitt spår från boxermattes.

Glad hund nosade hemåt i förhoppning om fler spår. Vi spårade ikapp ett par pensionärer och det var dags för dagens sociala insats. Jag smög upp bakom ryggen på dem och hojtade för att se hur de skuttade iväg ut i diket. Det var nog i alla fall så de uppfattade det. Fast det var glada ändå och beundrade Lira. Lira var mest misstänksam i början, men efter en blick på matte gick hon fram och konstaterade att det snarare var trevliga tanter än eventuella labradorätande fyrbenta monster. Hon passade också på att kontrollera om det händelsevis fanns lite hundgodis i fickorna. Det fanns det inte, men Lira var nöjd ändå för hon hittade en tjusig pinne.

Hem och hämta Monty och vidare ut i skogen. Vi lullar på i lugn och ro, men Lira tycker att hon inte fått bevisa sin duglighet som retriever tillräckligt idag. Plötsligt kommer hon springande med det där speciella uttrycket i ögonen som betyder att hon har något alldeles särskilt fint att visa sin matte. Jag räcker fram handen för att ta emot hennes gåva. Det är då jag ser den nakna svansen sticka ut ur mungipan.... UÄCK!

Efter middagen (hundarnas!) provade såg jag Lira stå fastfrusen med som en pointer bland matskålarna. Jag gick fram till henne och kollade vad hon höll på med. Fem centimeter från hennes nos var Montys matskål. Han hade tydligen blivit mätt mitt under middagen och lämnat ca fem matkulor. Det var det godaste Lira någonsin sett. Jag snodde helt fräckt matskålen och mutade henne med en fylld kong i stället. OK byte tyckte det svarta räcersnöret och drog sig nöjt tillbaka till korgen.

Förra helgen