Debut i öppen klass

Idag debuterade Lira och jag i öppen klass på WT, på Övikssektionens KM. Jag var lite tveksam innan om jag skulle ställa upp, för jag tycker egentligen inte att Lira har befäst de kunskaper som behövs. Jag hade hellre stannat kvar i nkl lite till, dumt att ta en 1:a på hösten... För er som inte vet, tar man en etta i nybörjarklass på B-prov (officiellt jaktprov), får man fortsätta i nybörjarklass på working test (inofficiellt prov) året ut. Dvs, tar man ettan på våren får man träna hunden en säsong till, tar man den på hösten förväntas hunden förvärva samma kunskaper över vinterns vilomånader;-) I alla fall, jag behöver rutinen, och det går ju att bryta om det blir för svårt.

Jag gick in med inställningen att jag inte skulle blåsa så mycket på min hund. Vi hamnade i en grupp som började med en dirigering, ruta 4. Dirigeringen var inte så blodig, det var inte så långt och i lättsprungen terräng. Den enda störningen var skott och neddimpande dummies från en markeringsstation som låg precis bakom ryggen på oss. Lira gick ut rakt och fint, och rätt över dummyn och fortsatte bortåt... Min närsökssignal (som borde föregåtts av ett stopp) ignorerades... Jag fick dirigera om lite, men det dröjde inte så länge innan dummyn var bärgad. Lite för många visslingar i pipan och någon olydnad också. Poäng 18.

Vis av tidigare erfarenhet gick jag sedan direkt till fältet, ruta 5, för att minimera tiden att vänta där. Det var ett ganska litet fält, där 4 av 5 dummies skulle hämtas på max 4 minuter i öppen klass. Här försökte jag hålla Lira lugn så att hon inte skulle försvinna iväg för långt, i stället för "SÖK!" sade jag "sööööök..." lugnt och stilla. Det fungerade, Lira tog det lugnt. Tre dummies hämtades in ganska snabbt. Den fjärde missade hon med en halvmeter enligt domaren, men ligger vinden fel så... Tre dummies blev resultatet av denna ruta. Tydligen hade väldigt många problem att få in andra dummies än de tre vi plockade in, så vi var inte ensamma iaf. Lite blåsande, och alla utom en åtlyddes direkt. Även inkallning;-) Poäng 15.

Sedan fick jag direkt gå in på en markeringsruta, ruta 3. Där var det i öppenklass en dubbelmarkering med skott före varje markering. Markeringarna landade dolt i ris, dessutom mycket nära dirigeringsrutan. Lira valde den sist kastade markeringen och sprang direkt till rätt område. Hon fick leta litegrann för att hitta, men höll sig fint i området. Hon hade inga problem att komma ihåg den andra markeringen, fick leta lite igen men höll området mycket bra. Mycket nöjd med denna ruta! Inget blåsande, och en gång var Lira bara någon meter från en hund som gick förbi, men var fullt fokuserad på att leta efter sin dummy. Poäng 19.

Vi gick vidare till ruta 2, som var ännu en dirigering. Först en transport till skickpunkten, och sedan ett linjetag nedför en backe och längs en ledningsgata. Det här linjetaget var längre än det förra. Skickade iväg Lira och hon gick rakt ut till dummyn, och fortsatte över... Men nu var jag med, och blåste stopp + närsök, och Lira stannade och tog dummyn direkt. Poäng 20.

Sista stationen var då ruta 1, en dubbelmarkering för ökl, i en svag nedförsbacke på ängsmark med björkar. De här markeringarna var betydligt längre än de förra, dessutom var det nära ruta 2. Det var heller inga skott på denna station. Många hundar hade svårt, och jag såg i alla fall en som plockade in en dirigeringsdummy i stället... Lira började med den sist kastade markeringen, som hade landat framför ett buskage. Lira gick lite för långt och letade bakom buskaget och längre bort, men när hon inte hittade där tog hon sig framför buskaget och in med dummyn. Nu hade hon dock inte riktigt koll på den första. Hon gick ut lite för "rakt fram", och försvann i fjärran. Jag bestämde mig för att ha is i magen, och stod bara och väntade. Och väntade. Jag ville inte försöka kalla in eller dirigera, eftersom avståndet var så pass långt. Så i stället väntade jag. Till slut tog sig Lira fram till rätt område och hittade dummyn. "Bra kört" fick jag som kommentar - jag som "kört" genom att inte göra något alls:-) Nöjd med mig själv som vågade vänta;-) Poäng 14.

Mycket nöjd med Lira!

Efter lite gratis hamburgare och mycket väntan var det dags för resultatet. Lira blev bästa Övikshund i öppenklass och därmed klubbmästare, med resultatet 86 poäng av 100!

Lika duktig som söt!

En mycket trevlig dag, välarrangerat, tur med vädret, och dessutom trevliga priser:-) Lira tuggar just nu nöjt på ett av dem!

Hunden ovan är inte Lira - det är lite svårt att fota sin egen hund in action - utan en tik från Masterkeys, en "halvkusin" till Lira.

Nu får vi spåra i skogen!

0430 kravlade vi oss ur sängen, för ovanlighetens skull var Monty morronpigg och uppspelt. Han är erfaren och förstod att det var tävling på gång. För att inte göra honom besviken fick han följa med som sällskapsherre när Lira och jag styrde kosan mot Matfors och debut i appellspår.

Naturligtvis drog jag startnummer näst sist, jag som helst har spiken... Det var tur att jag var förberedd på att det var lägdspår, det var väldigt annorlunda mot vad jag är van vid. I stället för att sitta ensam i en bil mitt ute i skogen, parkerade alla bilarna ihop och sedan fick vi promenera ut till spåren. En bra bit i mitt fall:-) Det gick det också. Och roligt var att man kunde se vissa av hundarna gå sina spår. Otroligt vad olika hundar spårar!

Lira spårade som en galen övertrimmad dammsugare. Jag hade haft sinnesnärvaro nog att ta ut henne till spåret i god tid, så hon fick ligga och sansa sig lite först. Därför låg hon visserligen på som en gnu i selen, men med låg nos mitt i kärnan. Och trot eller ej, men alla apporterna fick jag levererade utan protester. Antagligen på grund av mina halvt hysteriska BRAAA så fort Lira hade en pinne i truten. I vinklarna körde hon för säkerhets skull någon form av speedad rondellkörning ett par varv, vilket ryckte ned betyget ett snäpp. Efteråt kommenterade en av domarna att labradårer är de bästa spårhundarna. "Fast hon var lite het" :-)

Tillbaka på klubben överraskar Lira med att göra en helt perfekt budföring, dvs återvände frivilligt till mig utan att plocka upp något föremål på vägen! Hon gillade kanske inte mottagaren?;-)

Direkt efter, värsta momentet, platsliggning. Lira som var mer sugen på budföring provade lite olika varianter: Upp med huvet, ned med huvet, nosa lite (..!). Och så slänga ut bakbenen lite bekvämt förstås. Tur för mig att vi inte kör tävlingslydnad:-) Den gigantiska schäfern som låg bredvid Lira pep och kröp en del, men det bekymrade matte mer än Lira. Iza hade aldrig i livet vågat ligga kvar...

Jag var ganska lugn inför lydnaden. Lira var varm och lite trött, kom på att det nog är första gången Lira är på en annan brukshundklubb än hemma. I alla fall så börjar fotgåendet med att Lira sväljer fel och börjar hosta direkt vi börjar gå. Ingen idealisk start och vi får inte till det här riktigt fina fotgåendet, men det belönades ändå med en 10:a av ena domaren! Är nog första gången faktiskt jag får en tia på linförighet/fritt följ. Framförgåendet som brukar vara så fint gick ovanligt dåligt, men övriga moment gick lite bättre än vanligt. Fram till hoppet. Lira hoppar ut fint och sätter sig direkt på kommando. Men så ser jag att hunden plötsligt ser jätteglad ut - uh oh... Och precis när tävlingsledaren öppnar munnen så hoppar Lira tillbaka och gör en superfin ingång... Attans, 16 poäng i sjön:-) Mitt fel förstås, har nog aldrig belönat när hon suttit en stund, utan antingen direkt efter sitt eller efter återhopp.

Flera personer kom fram efteråt och berömde lydnaden, jättekul! Slutresultatet blev 284,25 poäng och en förstaplats! Och igen visar det sig att mina, annars extremt olika, hundar är väldigt jämna. Monty hade 286,25, Iza 286, och då Lira 284,25:-)

Protokoll finns här: https://sites.google.com/site/sportpuffen/liras-resultat/protokoll

Hade tänkt mig en tjusig bild med pokalen mellan Liras tassar. Lira hade andra planer...

"Mitt" spår i Matfors, sett från bilen

Det var så kul att komma ut att tävla bruks igen, det är sån trevlig stämning:-) Matfors var jättebra att tävla på, dit kan vi absolut tänka oss att återkomma.

Och äntligen "får" vi spåra i skogen!!

De' e' mycke' nu

Sen sist har vi hunnit gå några spår till, med rätt lyckat resultat mestadels. Hemligheten är nog tyvärr att vi ju fått lov att spåra i koppel i stället för lina. För några dagar sedan kom paketet från Jami, innehållandes vår nya spårlina. Blir invigning av den i helgen. Ärligt talat är jag tveksam till den, men vi får väl se… Säker är jag däremot på att Lira kommer att utnyttja linan till max, att lugnt lufsa fram i spåret är inte Liras grej…


I veckan började den praktiska delen av den apporteringskursen som jag ska gå. Krav för kursen var pris i nbkl. Övervägande delen av övriga deltagare har hundar som är 4+ och har startat flera gånger i öppenklass…

Efter lite lydnad där Lira verkade börja fundera om Apan var på ingång under fotgåendet (växlade från jaktfot till tävlingslydnadsfot), testades våra, eller hundarnas, kunskaper. Först en markering bakom ett krön som var lite jobbig eftersom man inte såg vad hundarna pysslade med… Men Lira kom rätt snart tillbaka över krönet med dummyn, så hon skötte sig nog hyfsat i alla fall.

Men sedan blev det värre… Ett långt dolt linjetag bakom två små kullar, dessutom med en störningsmarkering ner i en sänka. De gånger Lira har gått dolda linjetag utan någon som helst retning eller känt område kan nog räknas på ena handens fingrar. Kommer på ett, på ett WT. De gånger hon fixat ett dolt linjetag är ännu färre.

Så, långt om länge kom dummyn in, men något linjetag kunde man inte tala om. Ingen direkt lydnad på pipan heller;-) Så skulle markeringen tas in. Markeringen? Var sjutton hade den nu landat? Som tur är, är min hund mindre besläktad med guldfiskar än vad jag är, för hon for iväg rakt ut hela vägen och hämtade in markeringen direkt – underbart!

Men vår insats på linjetaget renderade i att vi direkt förpassades ned i lekisgruppen där vi fick träna linjetag mot målområde. Det är en övning som vi är mer hemma på, och Lira skötte sig till största delen klockrent, och hade underbart roligt också:-) Lugn och tyst i passivitet också. Och söt!

Några tankar fick jag med mig från kursen, och de ledde till ett mycket bra träningspass dagen efter. Då jobbade vi på samma sätt som på kursen med att öka längden på linjetag, med och utan störningsmarkering och på en nivå som passade. Dessutom lite kluriga markeringar, som jag är jättenöjd med hur Lira klarade. Jag tycker att Lira verkligen har gått framåt sen i höstas, jättekul!

Mycket apportering blev det denna vecka. Nästa vecka blir ännu värre, gå på kurs, hålla kurs, filma mh, städa Hundtorpet, och så WT. Risken finns väl också att det är något man borde träna efter kursen;-) Phu… Maj, årets ”värsta” månad. Nu hoppas vi i alla fall på en lugn (på alla fronter) och trevlig helg:-)

Helgen

Vilken lång härlig helg det varit! Det fina vädret har inneburit både trädgårdspyssel och hundarbete!

Vi körde ännu ett spår på lägda. Vi hann dock inte mer än 25 meter innan linan gick av! Tur nog var det mina ben och inte ansiktet som fick snygga spiralmärken... Så nu blir det att snabbeställa en ny spårlina. Ska testa ett spårband denna gång.

Och spåret då? Lira for iväg i 190. Tänkte att hon skulle komma tillbaka med nästa apport, men naturligtvis missade hon den. Pipan kom väl till pass igen... Pinnen hittade hon också på tillbakavägen. Inte världens bästa start på spåret...

Vi har också kört första passet apportering i skogen! Lira gick himla bra, vi sköt ganska mycket men hon höll sig i skinnet. Särskilt nöjd är jag med markeringarna som hon spikade. Är också extra nöjd med hur hon tog närsökssignalen, höll området och grottade ned sig ordentligt i marken för att leta efter de små närsöksdummiesarna som hon inte sett läggas ut. Imponerad av hur fokuserad hon var, trots löpet.

Idag inledde vi med lite lydnadsträning. Lira fick för första gången springa budföring till en okänd person. Att springa dit var inga problem, men Lira KAN bara inte springa tillbaka till mig utan något i munnen. Denna gång gjorde hon en riktig klassiker. Hon vek av i 90 grader, och sprang till en tidigare uppställd ruta där hon snöt en kon som hon levererade in till mig... Går ju inte att göra annat än att skratta åt "eländet". Försökte två ggr till, men fick kalla in henne varje gång. Hmm... I övrigt gick det iaf hyfsat.

Sedan åkte vi till Ulla och gosade med hennes 10-veckors jaktlabbevalp. En riktigt cool och mysig kille, hur trevlig som helst. Kan man få en sån lugn en kan man nästan tänka sig en till;-) Lira fick hälsa, och var lite fundersam över vad det lilla var för något. Han var däremot helt orädd och bjäbbade uppkäftigt tills hon sade ifrån. Då backade han lite. En stund... När jag släppte ut Monty däremot, blev det tyst, och lille valpen lade sig stilla på rygg inför den värdige äldre herren. Monty var mycket vänlig och tyckte det var jättetrevligt att få träffa en valp, han är typ världens bästa valpfarbror!

I brist på bilder på Alwin, lite bilder på Lira i samma ålder. Hon var inte lika lugn som Alwin... :
Och en bild på valpen och bästa valpfarbrorn:-)
På kvällen tog Lira och jag en cykeltur. Då gäller det att bromsa snarare än att trampa, Lira tyckte inte att en stilla trav var lämplig hastighet, hon föredrog full galopp runt hela sjön. Tur att hon är en snäll tjej som lyssnar på matte - lite i alla fall - så vi tog oss runt i ett lämpligt tempo. Men KUL var det sa Lira. Sedan var hon rätt nöjd med dagens aktiviteter:-)

Published with Blogger-droid v1.6.8

Lyckat spår!

Äntligen fick vi till ett lyckat spår på lägda, ett spår där Lira inte stressar, utan spårar lugnt (nåja). Och därmed spårar sådär bra som jag vet att hon kan!

Vi tog cykeln till spåret, kanske inte den bästa uppladdningen, för Lira försökte rusa i full galopp i stället för att trava fint. Eftersom hon var så flåsig lade jag henne i spårstarten, och så fick hon ligga tills hon verkade helt lugn. Och det gick fort!

Sedan släppte jag henne på spåret, och när hon väl fäst spårade hon så fint och plockade alla pinnar!

Så fullt drag i cykelselen hela vägen hem. Försökte lugna henne genom att träna lite jaktfot, men lyckades trampa henne på tassen vilket ledde till överfjäskig hund som gick med tävlingslydnadsattityd i stället...

Med lite mat i magen och efter lite bentuggande kraschade Lira på kudden och har varit helt utslagen sedan dess. Nöjd med dagen :-)

Published with Blogger-droid v1.6.8

Badkrukan som försvann och spårekvationer

Visste ni att Lira är en biff? Jag tycker att hennes nome-sele börjat sitta lite tight, så jag åkte till djuraffären med henne för att se ifall de höll med ( = säljmöjlighet för dem). Efter lite protester från löp-Lira, som inte ville att någon främmande skulle pyssla med hennes bakdel, provades hennes sele och en storlek större. Jag fick medhåll i att Liras sele är lite tight runt halsen, men den större selen var i stället för lång i ryggen! Deras rekommendation var att fortsätta med befintlig sele. Lira har alltså för bred bringa och för kort kropp! Rena amstaffen;-) Jag hade beskrivit henne tvärtom, lång rygg och spetig fram. De måste vara riktiga tunnisar, de där draghundarna.

Lira utnyttjade selen till max när vi återvände till det spår jag lagt ut innan affärsbesöket. Eftersom vi anmält till en appell med stor risk för lägdspår (varför???) ville jag prova ett appellspår på lägda. Överladdad hund + 10 m lina + lägda =, om det hade varit en tävling, snudd på nollan. Snabbt, slagigt, och ett tappt där Lira ville spåra vidare upp på trottoaren i stället för att fullfölja sitt spår.. Ångrade min förhastade anmälan… Vilken av termerna överladdad hund, 10 m lina, eller lägda går att ändra? Svaret på ekvationen blir ”lägre klass”, då blir det överladdad hund, kort lina, och skog. En klok vän föreslog att jag skulle anmäla till en av de klubbar som kör appellen i skog, och hon har så rätt, men det är lite för sent nu… Här handlar det om att överleva appellen;-) Nåja, en månad senare är skogslänen igång också…

Några dagar senare gjorde vi om försöket, naturligtvis lyckades jag pricka in dagen med halv storm. Det fladdrade ordentligt i kalufsen när jag gick spåret! Medan spåret låg tog vi en timmes promenad, som inleddes med fem minuters tokrusande av Spårhunden, som minsann visste vad jag pysslat med. Till slut gav hon i alla fall upp.

När det väl var dags för spåret fuskade jag och använde koppel i stället för lina. Koppel är bra för då hinner hon inte få upp lika hög fart… Spårhunden skötte sig efter förhållandena ganska bra. Nosen lågt, lite slagigt men hyfsat i kärnan. När hon fick som mest motvind föll hon ur vind (labradrorer ska väl falla i vind??) och spårade till vänster om spåret. Plötsligt gjorde hon helt om och spårade tillbaka samma väg som vi kommit, med låg näsa och fullt drag i linan – och en ganska fundersam matte som motvikt. När vi kom till föregående vinkel (efter typ 50 m) gjorde hon helt om igen och spårade på åt rätt håll, fortfarande vänster om spåret. Mycket nöjd hund hittade så småningom slutapporten. Lira gillar slutapporten. Den smakar mycket gott. Jag har lite ont om pinnar så jag byter lite snabbt mot godis i stället…

Ute på en promenad i helgen stannade plötsligt Lira och stirrade beundrande på en pinne som guppade förföriskt i Måsån. April, djupt, kallt smältvatten som strömmar forsliknande i bäcken – risken att badkrukan skulle hoppa i kändes minimal. Naturligtvis hoppade hon i. Såg aningens förvånad ut när hon sveptes med av strömmen, men hon är duktig på att simma så hon simmade så fint fram till den fina pinnen. Som hon ratade och simmade iland... Såg till att hålla henne i rörelse och frotterade henne så fort vi kom hem, men dagen efter hängde ändå svansen ledset rätt ned:-( Som tur är har hon inte särskilt ont, utan verkar mer fundersam över varför svansen inte beter sig som vanligt. En vetekudde över svansen uppskattades i alla fall mycket, och förhoppningsvis är snart svansen lika glad som resten av ’Dåren!

Glad 'Dåre. Oj vad tunn svans hon hade för ett år sedan, den har också biffat till sig:-)

Spår

Lade ett spår åt den svarta dåren idag. På grund av all snö blev det ett mycket kort spår, men å andra sidan blev det klurigt i stället:-) Lite svårt fick hon där jag lagt en pinne mitt i en spetsvinkel. Hon tog pinnen och fortsatte följa spåret, men efter jag stoppat henne för att plocka av henne pinnen (vadå "retriever"?), trassla ut lina, och mula in lite köttbulle tappade hon bort sig lite och sköt iväg rakt fram i stället för att vända om och följa spåret. Jag stod kvar och tänkte att hon får jobba själv. Men lyckades tappa linan och direkt försvann hunden i fjärran... Pipan kom än en gång väl till pass.

Hon hittade på spåret igen, och allt annat gick som smort. Jag hoppas att jag kan få massor av tips på kluriga koncentrationsövningar i Tåme:-) Spåra är livet tycker Lira!

Har anmält till appellen:-) Nu måste vi träna på att spåra på lägda för det är våran sämsta gren... Vi föredrar skog - eller asfalt! Tro om man ska hoppas på att få spåra på en grusplan kanske?;-)

Däremot ser det värre ut med jaktinternatet... Det är nog risk för att norrlänningarna får stanna hemma:-(