Ännu mer galen

Idag träffades vi för att träna apportering. Vi hade en apportkastare och en startrevolver för att träna lite skott. Alla hundarna fick träna på långa markeringar med skott - ja utom Lira då. Hon fick träna på att gå fot i stället för i spinn varje gång ett skott gick av. Hon var hot hot hot! Otroligt vad den hunden går igång på skott! För en gångs skull märktes det att hon är ung och orutinerad. Men det blev bättre iaf. Vi passade också på att ställa upp, skjuta ett skott, och sedan gå direkt till bilen.

Senare, när Lira lugnat sig lite i bilen, fick hon apportera lite vilt (utan skott!). Då kom den lugna och fokuserade Lira tillbaka. Första markeringen blev för lång, och så blev hon distraherad av viltkassen, som förstås luktade bra mycket mer än duvan som låg ute. Men jag kunde stoppa henne vid viltkassen, och dirigera henne åt vänster där duvan låg. Kändes lyckat. Nästa markering tog hon direkt - kanske lättare att hitta en trut än en duva;-) Lira var stadig vid sidan och varvade ned fort när hon märkte att det inte var skott på G:-) Inlevereringarna var fina och efteråt var hon lugn och avslappnad.

Mötte en liten vit pälstuss i skogen idag, med tillhörande husse dock inget koppel, mentalt eller fysiskt. Eftersom den lille vite (inte) lystrade till namnet Egon och jag trodde att det var troligare att hunden var olydig än att husse ropade fel namn stoppade jag Monty under armen. Tyckte det var lugnast att undvika slagsmål mellan svartvit dammråtta och liten vit pälstuss sådär på kvällskvisten. Lira fick ta "smällen" dvs hälsa på olydig vit pälstuss. Det hela gick lugnt tillväga men Monty var heligt förbannad. "De små är de ettrigaste" sade pälstusshussen. "Ursäkta" hade jag tyckt varit ett lämpligare ordval...